Fredag igen och helgen är som en öppen bok, skriven utan ord. Bara att grabba tag i pennan och fylla i! Tänk om det var så i vår livsbok, då skulle min få bli en välkomponerad meny med spännande ingredienser. Det lät romantiskt, dock så är min helg inte en öppen tom bok eftersom jag denna vecka radat upp en rad skrämmande ingredienser vilket jag inte vill ha med i någon bok alls egentligen. Vad sägs om bakluckeloppis, katastrofpackad utrensiningslass till soptippen? Släpet är laddat till sin bredd, som taget ur någon "päron till farsan" film. Jag förundras verkligen över hur mycket man drar på sig under åren, alla bra att ha saker. Tomma kartonger efter inköpta medieprodukter så som tv, köksmaskiner, dvd-spelare osv. Varför spara en kartong i 8 år? Innehållet är säkert kastat före dess forna förvaringsplats blir det!
Loppisen är en stor grej som jag är mycket ovan med, en del gillar stora sociala sammanhang men inte jag. Det kan vara roligt att gå på en men att själv skylta med sina förrådsmonster är skillnad. Jag har svårt att tro att någon skulle tycka att mina saker är av intresse? Jag menar det ligger ju därute i förrådet av en anledning, saker som till viss del är bortglömda och förbrukade men egentligen så härstammar dom säkerligen i från ett lyckligt och eller behovsenligt inköp någon gång. Dom kanske blir detsamma för någon annan igen, denna gång kanske som "vintage"., vilket är en poppisloppisplåga,,,även för mig! Det är konstigt att det man själv har inte når samma status. Lite vit färg i kombination med färgskav, bucklor och repor så är saken klar, eller? Nej inte riktigt jag vet, men det lät roligt när jag skrev det...
Själva loppisfenomenet är kul, miljövänligt och går aldrig hur tiden men att jag har en sådan, nja en osocial, hemkär och tråkig hönsmamma! Vi får se vad som händer, kanske får jag en ångestattack eller så blir jag dalarnas nya loppisqueen!
Skälet till loppisdeltagande är inte helt utan tanke eller en akt av träning i socialisering, nej det finns ett djupare skäl, ett mål i slutet som gör hela situationen värt det. Vi har en resa i mitten av sommaren, en drömresa, en sådan resa som vi egentligen inte ens bör drömma om. Inget Västindien, inget USA bara Sverige och fina, fina Gotland.
Loppisen är en del i det sparande till kommande resa, så underbart det ska bli att få se denna ö som vi suktat efter i så många år. Som vi har tittat, letat och försökt att få ihop till att få se och nu kanske vi får det. Det fattas en del, en stor del men jag ger mig inte om jag så ska bli den mest sociala loppisqueen jag kan så ska vi iväg.
Det blir bara för ett par dagar men en liten bit av himlen är bättre än en stor del av inget!
fredag 6 maj 2016
tisdag 26 april 2016
Eva och ärlighet...
Tisdag, tråkig tisdag men också den tisdagen jag har min tid hos Eva, psykolog till vardags. Jag fullkomligt hatar dessa samtal, inte för att det dras upp en rad tråkiga ämnen i från min barndom. Eller för att jag genom samtalen har förstått att även jag har haft min del i allt det hemska som hänt i mitt vuxna liv, vilken koppling det har till dom yngre åren. Det är för att hon är ärlig, hon tar upp vad jag mest är rädd för, att genom försök riskera att misslyckas, igen. Hon vill naturligtvis inte att jag misslyckas, hon vill att jag ska prova att stå på egna ben och ta tag i min situation och det värsta av allt, hon vill att jag ska släppa det förflutna och börja leva. Herregud hur gör man det, hur lever man? Inte kan jag leva, jag som inte kan något eller som inte räknas in i den vuxna skaran av mogna, ansvarsfulla människor som jag omges av. Det är vad jag tänker! Eva tänker inte så, hon tänker att jag tror att jag är den människa jag av en del förväntas att vara men som jag i själva verket inte är eller ens vill vara. Förstår ni hur jag menar? Jag ser mig som ett barn på 10 år som förväntas misslyckas med saker bara för att lära sig av sina misstag, att känna sig bortglömd och ensam, att inte kunna något, att inte vara något, få konstiga känslor och vara just så missförstådd som barn i dåliga miljöer är. Personen jag egentligen är känner jag inte riktigt men i bland har hon lyst igenom, tror jag! Hon var vuxen, mogen, ansvarsfull och visste vem hon var och hur man lever!
För att finna henne och få henne att stanna kvar har jag viktiga, livsviktiga svåra saker att ta mig igenom. Jag måste ta avstånd från människor, jag måste inse att jag inte kan få andra att förstå deras egen skuld, jag måste släppa allt som varit och jag måste bli vuxen. Livet passerar och jag är fortfarande i tonåren, nej jag tar inte hål i naveln och hänger med 20-åringar, men jag anstränger mig inte för att vara vuxen eftersom jag inte kan släppa alla hemskheter som tycks sitta fast i mig, som drar mig tillbaka till min barndom. En del av mig stannade i utveckling i unga år eftersom jag aldrig till fullo fick uppleva dom på ett normalt sätt. Åren när barndomen varade har jag förträngt, åren i tonåren försvann och jag blev undanskuffad i ett hörn där en vuxens ansvar hamnade på mig och jag kämpade själv. Jag blev till en utifrån sett vuxen människa med ett tänk på 15 år. Missförstå mig inte, jag vill vara och är en vuxen människa men jag letar fortfarande efter min ungdom och barndom. Det måste jag sluta med, den är sedan länge borta och hur gärna jag än hade velat att förändra den, så finns den inte kvar att förändra.
Så, hur går jag vidare nu? Fritt fall eller framåt mach?
Jag träffade en gammal arbetskompis i går och hon sa något som jag tror betydde mer för mig än vad hon är medveten om, hon sa,
"man hittar sin plats i livet förr eller senare". Jag måste tro på det, min plats finns där någonstans och någon gång hittar jag den.
Men,,,även med målet i sikte så måste jag fortfarande gå på vägen...
För att finna henne och få henne att stanna kvar har jag viktiga, livsviktiga svåra saker att ta mig igenom. Jag måste ta avstånd från människor, jag måste inse att jag inte kan få andra att förstå deras egen skuld, jag måste släppa allt som varit och jag måste bli vuxen. Livet passerar och jag är fortfarande i tonåren, nej jag tar inte hål i naveln och hänger med 20-åringar, men jag anstränger mig inte för att vara vuxen eftersom jag inte kan släppa alla hemskheter som tycks sitta fast i mig, som drar mig tillbaka till min barndom. En del av mig stannade i utveckling i unga år eftersom jag aldrig till fullo fick uppleva dom på ett normalt sätt. Åren när barndomen varade har jag förträngt, åren i tonåren försvann och jag blev undanskuffad i ett hörn där en vuxens ansvar hamnade på mig och jag kämpade själv. Jag blev till en utifrån sett vuxen människa med ett tänk på 15 år. Missförstå mig inte, jag vill vara och är en vuxen människa men jag letar fortfarande efter min ungdom och barndom. Det måste jag sluta med, den är sedan länge borta och hur gärna jag än hade velat att förändra den, så finns den inte kvar att förändra.
Så, hur går jag vidare nu? Fritt fall eller framåt mach?
Jag träffade en gammal arbetskompis i går och hon sa något som jag tror betydde mer för mig än vad hon är medveten om, hon sa,
"man hittar sin plats i livet förr eller senare". Jag måste tro på det, min plats finns där någonstans och någon gång hittar jag den.
Men,,,även med målet i sikte så måste jag fortfarande gå på vägen...
fredag 15 april 2016
"I morgon är en annan dag"
Ni vet en sådan dag när man slår upp ögonen och bara vet att denna dag är inte en bra dag, idag är en sån dag för mig. Man känner vibrationerna i kroppen, det börjar redan på kvällen före,,känslan av en dålig dag är ett faktum! Trots att alla förutsättningar när morgonen infinner sig, trots att barnen startar med ett leende så vet jag, så känner jag det. Det är ingen inbillning....
Denna morgon startar med ett tråkigt besked, inget allvarligt men nog så illa, egentligen en petitess i det stora hela men som sagt en stor grej för mig. Kaffet smakade inte gott, inte heller en världslig grej men alla ni som vet vad kaffe innebär på morgonen vet jag menar. Hunden slår sig ner och använder hallgolvet till sin privata toalett och utför det han 5 min tidigare kunde gjort ute. Huvudvärken dundrar genom dom tydligen trånga gångarna på "övervåningen" och ja ni ser,,,,ingen bra dag. Jag vet vad ni tänker, den kan bara bli bättre och visst kan den det men den kan också bli sämre, väldigt mycket sämre. Finns det något annat som är mer irriterande än klämkäcka uttjatade repliker om allt och inget?! "Imorgon är en annan dag, fånga dagen, se det positiva bla, bla o s v." Det värsta förutom dessa är dock ett falskt intresse i frågan, hur är det? Det är väl klart att man inte vill stå där i två dagar med anteckningsblocket i högsta hugg, vilket jag inte förväntar mig heller men ställ inte frågan om ni bara vill ha smaskiga detaljer att diskutera runt det egna köksbordet.
Hur som helst, solen skiner också och det är helt ok, faktiskt ganska underbart ända tills posten (tråkiga vita kuvert) och regnet kommer. När man har en dag som denna vill jag inte ha solen, jag vill ha god mat, film i en mysig soffa, filtar, en brasa, goda nyheter och godis,,,men äter inte godis, bröd, socker, kolhydrater sedan november...Japp, LCHF och min kropp mår bättre, är 11 kg lättare, men hjärnan är lika sugen på godis och skiter fullständigt i vad resten av kroppen tycker eller behöver.
Jag måste iväg och uträtta ärenden bland dom fredagsglada människorna nu! Tiden rullar på och fredagen är snart i full gång och alla är samlade. Sitter här och saknar barnen, dom är bara ett par kilometer längre bort, men jag saknar dom ändå, riktigt mycket. Mina hjärtan. Om ett par timmar river jag dock håret av mig, gömmer mig på toaletten och svär i duschen,,,som dom flesta barnfamiljsföräldrar....
Denna morgon startar med ett tråkigt besked, inget allvarligt men nog så illa, egentligen en petitess i det stora hela men som sagt en stor grej för mig. Kaffet smakade inte gott, inte heller en världslig grej men alla ni som vet vad kaffe innebär på morgonen vet jag menar. Hunden slår sig ner och använder hallgolvet till sin privata toalett och utför det han 5 min tidigare kunde gjort ute. Huvudvärken dundrar genom dom tydligen trånga gångarna på "övervåningen" och ja ni ser,,,,ingen bra dag. Jag vet vad ni tänker, den kan bara bli bättre och visst kan den det men den kan också bli sämre, väldigt mycket sämre. Finns det något annat som är mer irriterande än klämkäcka uttjatade repliker om allt och inget?! "Imorgon är en annan dag, fånga dagen, se det positiva bla, bla o s v." Det värsta förutom dessa är dock ett falskt intresse i frågan, hur är det? Det är väl klart att man inte vill stå där i två dagar med anteckningsblocket i högsta hugg, vilket jag inte förväntar mig heller men ställ inte frågan om ni bara vill ha smaskiga detaljer att diskutera runt det egna köksbordet.
Hur som helst, solen skiner också och det är helt ok, faktiskt ganska underbart ända tills posten (tråkiga vita kuvert) och regnet kommer. När man har en dag som denna vill jag inte ha solen, jag vill ha god mat, film i en mysig soffa, filtar, en brasa, goda nyheter och godis,,,men äter inte godis, bröd, socker, kolhydrater sedan november...Japp, LCHF och min kropp mår bättre, är 11 kg lättare, men hjärnan är lika sugen på godis och skiter fullständigt i vad resten av kroppen tycker eller behöver.
Jag måste iväg och uträtta ärenden bland dom fredagsglada människorna nu! Tiden rullar på och fredagen är snart i full gång och alla är samlade. Sitter här och saknar barnen, dom är bara ett par kilometer längre bort, men jag saknar dom ändå, riktigt mycket. Mina hjärtan. Om ett par timmar river jag dock håret av mig, gömmer mig på toaletten och svär i duschen,,,som dom flesta barnfamiljsföräldrar....
måndag 4 april 2016
Reflektioner och bekännande
Efter en total katastrofhelg så är måndagen här, på utsatt tid med bestämda steg. Det var ett tag sedan jag skrev, jag vet inte ens om någon läser men det gör inget. Om inte för någon annan så för mig, för mitt inre kaos som då får ord istället för alla dessa uttröttande känslostormar inombords.
Hopp är ett bra ord eller? Det finns dom som sätter allt sitt hopp till sommaren, både dom av oss som lever med en depression och dom som inte gör det. Jag kan tycka att det är orättvist mot sommaren, att ge den det ansvaret, att vi bygger upp allt omkring solen, värmen och grillkvällar. Förstå mig rätt nu, sommaren är fantastisk på dom flesta sätt men att bygga upp sin överlevnad på den är en jobbig situation. Dom flesta av oss klarar av att tackla om sommaren inte blir vad man vill att den ska bli, om den inte löste problemet med den uteblivna lyckan. Jag, som är en av dom på den andra sidan av livet, den som alltid letar, kollapsar. Jag lever i alla tidsaspekter vi människor har, jag lever för mycket i det förflutna, i framtiden och bara någon glimt i nuet. Jag är en person som letar efter en känsla av lycka, den villkorslösa lyckan som inte är uppbyggd av illusioner om att nå olika mål, som sommaren. För det är ju så jag lever och alltid har gjort. Jag har många gånger sagt och tänkt att bara sommaren kommer, bara julen som jag älskar kommer, bara jag köper en ny tv, då ordnar sig allt och lyckan kommer som ett brev på posten, men den kommer inte! Det som kommer är maktlöshet, skam över att inte uppskatta det jag har och den ständiga jakten på ren lycka tar aldrig slut inom mig. Jag älskar familjen gränslöst, jag är kär, tycker mycket om huset och barnen, det finns inget som skulle kunna mäta sig med den kärlek jag känner för dom. Så, varför infinner sig inte lyckan, finns den ens, är människan aldrig nöjd eller kan man som jag skylla på depressionen? Visst har lyckan visats sig någon gång men alltid, alltid med ett men....
En annan reflektion är över hur missförstådda många i samhället är, tex vi som lider av psykiskt ohälsa är många och det finns, på riktigt. Den är allvarlig men den gör inte människor till galna psykopater vilket är en av dom bilder samhället ibland kan inbilla oss. Vi finns, vi är inte dåliga människor, vi vill leva och arbeta även om det tycks vara en allmän uppfattning att vi ligger och äter chips och tittar på filmer. Lev en dag i min kropp så kommer den myten att vara krossad. Många går i sitt helvete i vardagen, den finns på jobbet, den finns på barnens fotbollsträning, den finns i duschen, och den finns faktiskt på sommaren. Jag förundras över hur en del orkar det "normala", men jag har gjort det själv, i många år och under den tiden kunde jag många gånger inte komma ihåg vad jag gjort under dagen. Många av mina dagar var helt borta och jag tror att det är en försvarsmekanism som kroppen kämpar med att ge oss. För att rädda oss lite ifrån oss själva så försätts vi i trans där den automatiska kraften tar vid. Kroppen ritar i smyg en karta över dagen för att du inte helt ska gå vilse! Så till alla dom som tycker att man ska rycka upp sig och skaffa sig en hobby, jobb, annat jobb mm, hur tror ni att man lever genom att aktivera sig på ett för andra "normalt" sätt i ett "normalt" liv när vi inte passar in i den "normala" livsstilen?! Jag lever fortfarande många dagar i trans, även om jag numera kan komma ihåg dagarna.
Jag blir arg över att ingen förstår vad det innebär att leva med en ständig närvaro av sorg, att det finns en skillnad mellan en dålig dag, en tillfällig trötthet och min typ av sorg. Nu vet jag var den kommer ifrån, har förstått det, men den har alltid funnits och begränsar mig otroligt mycket i vardagen. Jag lever och gör det jag ska, jag älskar, jag är mamma, jag är fru, jag är allt, men jag är inte vad andra vill att jag ska vara.
Jag saknar vad jag aldrig upplevt....
Hopp är ett bra ord eller? Det finns dom som sätter allt sitt hopp till sommaren, både dom av oss som lever med en depression och dom som inte gör det. Jag kan tycka att det är orättvist mot sommaren, att ge den det ansvaret, att vi bygger upp allt omkring solen, värmen och grillkvällar. Förstå mig rätt nu, sommaren är fantastisk på dom flesta sätt men att bygga upp sin överlevnad på den är en jobbig situation. Dom flesta av oss klarar av att tackla om sommaren inte blir vad man vill att den ska bli, om den inte löste problemet med den uteblivna lyckan. Jag, som är en av dom på den andra sidan av livet, den som alltid letar, kollapsar. Jag lever i alla tidsaspekter vi människor har, jag lever för mycket i det förflutna, i framtiden och bara någon glimt i nuet. Jag är en person som letar efter en känsla av lycka, den villkorslösa lyckan som inte är uppbyggd av illusioner om att nå olika mål, som sommaren. För det är ju så jag lever och alltid har gjort. Jag har många gånger sagt och tänkt att bara sommaren kommer, bara julen som jag älskar kommer, bara jag köper en ny tv, då ordnar sig allt och lyckan kommer som ett brev på posten, men den kommer inte! Det som kommer är maktlöshet, skam över att inte uppskatta det jag har och den ständiga jakten på ren lycka tar aldrig slut inom mig. Jag älskar familjen gränslöst, jag är kär, tycker mycket om huset och barnen, det finns inget som skulle kunna mäta sig med den kärlek jag känner för dom. Så, varför infinner sig inte lyckan, finns den ens, är människan aldrig nöjd eller kan man som jag skylla på depressionen? Visst har lyckan visats sig någon gång men alltid, alltid med ett men....
En annan reflektion är över hur missförstådda många i samhället är, tex vi som lider av psykiskt ohälsa är många och det finns, på riktigt. Den är allvarlig men den gör inte människor till galna psykopater vilket är en av dom bilder samhället ibland kan inbilla oss. Vi finns, vi är inte dåliga människor, vi vill leva och arbeta även om det tycks vara en allmän uppfattning att vi ligger och äter chips och tittar på filmer. Lev en dag i min kropp så kommer den myten att vara krossad. Många går i sitt helvete i vardagen, den finns på jobbet, den finns på barnens fotbollsträning, den finns i duschen, och den finns faktiskt på sommaren. Jag förundras över hur en del orkar det "normala", men jag har gjort det själv, i många år och under den tiden kunde jag många gånger inte komma ihåg vad jag gjort under dagen. Många av mina dagar var helt borta och jag tror att det är en försvarsmekanism som kroppen kämpar med att ge oss. För att rädda oss lite ifrån oss själva så försätts vi i trans där den automatiska kraften tar vid. Kroppen ritar i smyg en karta över dagen för att du inte helt ska gå vilse! Så till alla dom som tycker att man ska rycka upp sig och skaffa sig en hobby, jobb, annat jobb mm, hur tror ni att man lever genom att aktivera sig på ett för andra "normalt" sätt i ett "normalt" liv när vi inte passar in i den "normala" livsstilen?! Jag lever fortfarande många dagar i trans, även om jag numera kan komma ihåg dagarna.
Jag blir arg över att ingen förstår vad det innebär att leva med en ständig närvaro av sorg, att det finns en skillnad mellan en dålig dag, en tillfällig trötthet och min typ av sorg. Nu vet jag var den kommer ifrån, har förstått det, men den har alltid funnits och begränsar mig otroligt mycket i vardagen. Jag lever och gör det jag ska, jag älskar, jag är mamma, jag är fru, jag är allt, men jag är inte vad andra vill att jag ska vara.
Jag saknar vad jag aldrig upplevt....
fredag 12 februari 2016
Längtan
Vaknar till ett snövitt Borlänge som faktiskt är ganska vackert! Mina funderingar vad gäller denna stad innan flytten hit sträckte sig inte längre än till kupolen, en uppfattning som många har, men det finns mer, mycket mer. Småstadsidyllen finns naturligtvis inte, det är ju en industristad sedan förr. Kärleken till staden växer gradvis men ändå så ligger oron kvar i dimman av min rastlöshet. Det bor en inre längtan av att se något annat, leva något annat, vara någon annan. Dom senaste dagarna har livet slängt oss några hinder på vägen i form av sjukdomar, eventuella diagnoser och funderingar på hur livet kommer att se ut. Man ska leva livet säger man, men i rädslan över att bryta vad som är normal och förenligt med jante så lever vi i en bubbla. Naturligtvis så vill man ha sin bubbla och många trivs i den, det är ju som att ha kakan kvar och samtidigt äta upp den. Min bubbla har hål men är i dagsläget bara små.
Idag ska jag föreställa mig en solstol, på en öde strand där vattnet är kristallblått, sanden varm, och där världen är lika vacker som solnedgången....
Idag ska jag föreställa mig en solstol, på en öde strand där vattnet är kristallblått, sanden varm, och där världen är lika vacker som solnedgången....
måndag 8 februari 2016
Tillbaka
Jag trodde inte mina ögon när jag logga in här och såg att det alltså är 6 månader sedan jag skrev ett inlägg. Tiden har verkligen runnit iväg! Varför skriver jag här igen då, nja jag vet faktiskt inte, inte helt i vilket fall. Skönt att skriva av sig kanske, jag är bättre på skrivna ord, dom gör det hela mindre komplicerande.
Tiden som har gått har inte inneburit någon större förändringen, vilken man alltid hoppas på och då till det bättre men dagarna maler på. Det enda som egentligen hänt är väl att jag blir äldre. Jag hänger inte med där heller egentligen! Ett strålande exempel är när jag för några år sedan satt och tittade på allsång på skansen, ja jag vet lite pensionärsvarning men jag bjuder på den. I vart fall så skulle prinsessans födelsedag uppmärksammans och jag reagerade på att årtalen som inkluderades i samtalet på tv innefattade både 1977, 2011 och 34 år. Av någon anledning var jag 31 och skulle fylla 32 det året men om hon nu fyller 34, född året före mig så går det inte ihop. Tanken slog mig att jag inte bara skulle fylla 33 år utan att jag själv inte visste hur gammal jag var! Herregud, är det ens tillåtet att göra en sådan miss? Borde jag låsas in, alltså för just detta? Inte bara för alla andra saker jag glömmer som jag inte ens törs nämna här för då behöver jag inte ens ställa frågan om möjlighet till inlåsning kommer på fråga. Jag kan ju hålla med om att ju äldre jag blir ju mer sviker minnet, inte i rasande fart men ändå. Detta tar dock priset,,,än så länge.
Annars då, ja barnen växer, världen förändras till det sämre och vardagen är lite väl flytande vad gäller framtidsplaner. Dagdrömmer om en annan vardag, en sådan som familjerna på tv lever. Nej det är inte med ironi utan på ytterst allvarliga grunder. Jag har nämligen blivit influerad av en serie på svt, familjer på äventyr heter det. Det hela går ut på att man får följa olika familjer där dom bytt sin "tråkiga" vardag mot en dröm som blivit verklighet, ett äventyr. Dom pratar om att leva ett annat liv, i en annan värld nästan och det innebär inte bara sol och bad eller palmer och drinkar utan om människor på riktigt. De finns många svårigheter, som barn och skola i ett annat land, om religiösa aspekter, rutiner och oliktänkande människor. Om att få livet att gå samman trots att man valt att leva det på ett annat sätt än vad som kanske var tänkt från början, utan att realisera dom innersta drömmarna. Jag beundrar dessa familjer även om det inte alltid är så som tv förmedlar, men jag tycker ändå att det inte visas ett fantasi och glorifierat liv. Man får följa deras kamp för att leva ett annat liv med sorg, drömmar både krossade och uppfyllda, om problem med olika viljor och vad som förväntas av oss och som bor i oss enligt den svenska "janten". Det hela lockar eller retar min lust till förändring. Hur som så beundrar jag dom och känner avundsjuka till viss mån.
Jag är ju en människa som får en idè som omedelbart måste leda till ett agerande, hur än dåligt genomtänkt det än är, inte så lyckad kombination. Det är många runt om mig som får lida i konsekvensens spår, risken för att såra någon jag älskar är hög tyvärr. Så dessa program som borde vara en inspirationskälla för tanken i normal utsträckning blir våldsamt förstorad och aggressiv hos mig. Detta är något som kan vara bra och riktigt, riktigt dåligt. Jag jobbar på det och det är tur att andra halvan av mig i detta äktenskap är den som vet var bromsen är!
/E
Tiden som har gått har inte inneburit någon större förändringen, vilken man alltid hoppas på och då till det bättre men dagarna maler på. Det enda som egentligen hänt är väl att jag blir äldre. Jag hänger inte med där heller egentligen! Ett strålande exempel är när jag för några år sedan satt och tittade på allsång på skansen, ja jag vet lite pensionärsvarning men jag bjuder på den. I vart fall så skulle prinsessans födelsedag uppmärksammans och jag reagerade på att årtalen som inkluderades i samtalet på tv innefattade både 1977, 2011 och 34 år. Av någon anledning var jag 31 och skulle fylla 32 det året men om hon nu fyller 34, född året före mig så går det inte ihop. Tanken slog mig att jag inte bara skulle fylla 33 år utan att jag själv inte visste hur gammal jag var! Herregud, är det ens tillåtet att göra en sådan miss? Borde jag låsas in, alltså för just detta? Inte bara för alla andra saker jag glömmer som jag inte ens törs nämna här för då behöver jag inte ens ställa frågan om möjlighet till inlåsning kommer på fråga. Jag kan ju hålla med om att ju äldre jag blir ju mer sviker minnet, inte i rasande fart men ändå. Detta tar dock priset,,,än så länge.
Annars då, ja barnen växer, världen förändras till det sämre och vardagen är lite väl flytande vad gäller framtidsplaner. Dagdrömmer om en annan vardag, en sådan som familjerna på tv lever. Nej det är inte med ironi utan på ytterst allvarliga grunder. Jag har nämligen blivit influerad av en serie på svt, familjer på äventyr heter det. Det hela går ut på att man får följa olika familjer där dom bytt sin "tråkiga" vardag mot en dröm som blivit verklighet, ett äventyr. Dom pratar om att leva ett annat liv, i en annan värld nästan och det innebär inte bara sol och bad eller palmer och drinkar utan om människor på riktigt. De finns många svårigheter, som barn och skola i ett annat land, om religiösa aspekter, rutiner och oliktänkande människor. Om att få livet att gå samman trots att man valt att leva det på ett annat sätt än vad som kanske var tänkt från början, utan att realisera dom innersta drömmarna. Jag beundrar dessa familjer även om det inte alltid är så som tv förmedlar, men jag tycker ändå att det inte visas ett fantasi och glorifierat liv. Man får följa deras kamp för att leva ett annat liv med sorg, drömmar både krossade och uppfyllda, om problem med olika viljor och vad som förväntas av oss och som bor i oss enligt den svenska "janten". Det hela lockar eller retar min lust till förändring. Hur som så beundrar jag dom och känner avundsjuka till viss mån.
Jag är ju en människa som får en idè som omedelbart måste leda till ett agerande, hur än dåligt genomtänkt det än är, inte så lyckad kombination. Det är många runt om mig som får lida i konsekvensens spår, risken för att såra någon jag älskar är hög tyvärr. Så dessa program som borde vara en inspirationskälla för tanken i normal utsträckning blir våldsamt förstorad och aggressiv hos mig. Detta är något som kan vara bra och riktigt, riktigt dåligt. Jag jobbar på det och det är tur att andra halvan av mig i detta äktenskap är den som vet var bromsen är!
/E
onsdag 19 augusti 2015
Ettan och föräldrar
Jag utmanar nog ödet lite genom att även idag försöka mig på ett djupt och filosofiskt inlägg, så jag besparar er det! Idag handlar mina tankar om skolstarten och min lilla förstakladdare....
Dagen började med ett nervöst leende och håret på sne likt en 80-tals punkare,,jag pratar inte då om mig nog för att beskrivningen är den samma, nej om min lilla fyra. Kevin är den fjärde av mina hjärtan att påbörja den långa vägen till studenten för det är väl vad alla barn längtar efter eller? Kevin är nog lite för ung för det som tur är, just nu så är allt så spännande och skolan ses som en jättestor lekpark, bara med lite flera fröknar. Tanken på studenten kommer långt senare men just skolstarten får mig att tänka på mina övriga barn, Sanna tar studenten nästa år, året efter Madelen sedan dröjer det ett par år till nästa osv. Jag stod ju där alldeles nyss, med en nervös tjejs hand i min och tänkte att det dröjer länge innan jag står där med plakat, studentmiddag, firande och ett välkomnande till den "riktiga" vuxenlivet. Nu, snart är det alltså dags, var är alla år, vart försvann dom och när försvann dom.
Tillbaka till Kevins första skoldag. Jag brukar ha förutfattade meningar om det mesta och jobbar på det men kunde dock inte hålla emot idag. Fröken, ja vad ska jag säga, en lite butter och på något vis nonchalant äldre kvinna. Genast kände jag oj, hur ska detta gå men jag ska inta rollen som den vuxna mogna mamman som jag är, tror jag. Något som gör mig ännu lite tveksam och lite förbryllad är en del andra föräldrars attityd. Jag har ju följt hela klassen i ett år och har träffat alla föräldrar och det är just två av dom som verkligen sticker ut, har alltid gjort och inte på ett positivt sätt. Lite vilsen som man är när skolan påbörjas efter ett långt sommarlov letade vi först upp klassen och klassrummet. Lite så där pirrigt och nervöst står alla föräldrar med sina barn utanför dörren och utan att vi tänkte på det bildades en kö för att komma in i den trånga hallen som leder vidare in i klassrummet.
Vi har ju alla försökt lära våra barn att vänta på sin tur men när föräldrar inte klarar av det utan bara kastar sig över alla andra med barnen som sköld blir jag förvånad, likaså över alla kort och tre meters objektiv som stack fram över huvudet. Ok nu hade jag glömt min mobil och har ingen kamera, men vi bortser lite skamset från det faktumet och erkänner det med viss avundsjuka och glimten i ögat. Tillbaka till dessa föräldrar som känns så likt den filmen om dessa lyxhustrur som maniskt städar huset, lagar maten, ser perfekta ut, har ett plastigt utseende och som servar sina män villkorslöst. Ja och har schemalagd sextid, sorry men ännu en förutfattad åsikt kanske men det är vad jag tror eller lite för spänningens skull inbillar mig att det är. Dom fullkomligt flög in på rosa moln, skyddslappar och genomträngande blick som man inte annat än backade inför. Nu är inte jag den som agerar varken med ord eller handling men jag kände sådan lust att dra ner molnet kapa ögonskydden och ställa dom snyggt och prydligt längst bak i kön där dom stod från början. Dessa föräldrar har alltid åsikter, högt och tydligt, kör över andras försök till yttrande. Alltid klassföräldrar och ansvariga för alla möjliga evenemang och ja ingen förändring om jag inte talar högre eller själv blir klassmamma, visst möjligen men jag ser ingen anledning till detta beteende vilket som.
För Kevin tänker jag inte yttra något om mina tankar alls just för att dom är så lättpåverkade och ett erkännande från min sida igen då, jag har gjort det misstaget. Då undrar jag lite över vad deras barn formas till för människor med den öppna nedvärderande attityden mot andra medmänniskor. Glömde att skriva att dessa föräldrar puttades och nästan slog omkull kön (lite överdrivet) och yttrade högt och tydligt orden,,vi trängs lite före här så att våra barn kommer in! Jaha, ska vi inte åt samma håll var min tanke men ok jag kom in jag med! Egentligen gör det mig inte så jättemycket men just att barnen präglas så av deras stora idoler och förebilder (föräldrar) gör mig bekymrad. Jag hade nog förväntat mig ett barn att göra så men en mamma...
Usch jag vill inte skriva om det längre så jag lämnar detta ämne och beskriver istället den stolthet som jag känner för mina barn, det har inte alltid varit en dans på rosor men vi tog oss hit och vi, jag och Magnus har gjort ett bra jobb, faktiskt! Vad vi än har haft för oss så har vi fört dom hit och dom är så vackra, företagsamma, omtänksamma och helt underbara individer...
Igår beställde Madelen en språkresa till Malta nästa år, 23000 kr som hon själv har planerat och är på god väg att arbeta ihop till själv, helt beundransvärt. Lite gnagande att jag inte har möjlighet att hjälpa till mera ekonomiskt men det är vad det är och det finns andra sätt att hjälpa till på. Skolan går super och hon trivs, vilken brud!
Sanna jobbar och står i, hon sliter med både skola och arbete bredvid, vilken tjej, vilken enastående prestation och vilken resa hon har gjort!
Killarna är så fina, så snälla, så kärleksfulla och jag har äran att få vara en del i deras liv, helt överväldigande. Jordan har länge pratat om en utlandsresa och vi har nu gjort slag i saken, han och jag har påbörjat ett sparande till detta, underbara unge....
Tillsammans klarar vi det, vi klarar allt!
Erika
Dagen började med ett nervöst leende och håret på sne likt en 80-tals punkare,,jag pratar inte då om mig nog för att beskrivningen är den samma, nej om min lilla fyra. Kevin är den fjärde av mina hjärtan att påbörja den långa vägen till studenten för det är väl vad alla barn längtar efter eller? Kevin är nog lite för ung för det som tur är, just nu så är allt så spännande och skolan ses som en jättestor lekpark, bara med lite flera fröknar. Tanken på studenten kommer långt senare men just skolstarten får mig att tänka på mina övriga barn, Sanna tar studenten nästa år, året efter Madelen sedan dröjer det ett par år till nästa osv. Jag stod ju där alldeles nyss, med en nervös tjejs hand i min och tänkte att det dröjer länge innan jag står där med plakat, studentmiddag, firande och ett välkomnande till den "riktiga" vuxenlivet. Nu, snart är det alltså dags, var är alla år, vart försvann dom och när försvann dom.
Tillbaka till Kevins första skoldag. Jag brukar ha förutfattade meningar om det mesta och jobbar på det men kunde dock inte hålla emot idag. Fröken, ja vad ska jag säga, en lite butter och på något vis nonchalant äldre kvinna. Genast kände jag oj, hur ska detta gå men jag ska inta rollen som den vuxna mogna mamman som jag är, tror jag. Något som gör mig ännu lite tveksam och lite förbryllad är en del andra föräldrars attityd. Jag har ju följt hela klassen i ett år och har träffat alla föräldrar och det är just två av dom som verkligen sticker ut, har alltid gjort och inte på ett positivt sätt. Lite vilsen som man är när skolan påbörjas efter ett långt sommarlov letade vi först upp klassen och klassrummet. Lite så där pirrigt och nervöst står alla föräldrar med sina barn utanför dörren och utan att vi tänkte på det bildades en kö för att komma in i den trånga hallen som leder vidare in i klassrummet.
Vi har ju alla försökt lära våra barn att vänta på sin tur men när föräldrar inte klarar av det utan bara kastar sig över alla andra med barnen som sköld blir jag förvånad, likaså över alla kort och tre meters objektiv som stack fram över huvudet. Ok nu hade jag glömt min mobil och har ingen kamera, men vi bortser lite skamset från det faktumet och erkänner det med viss avundsjuka och glimten i ögat. Tillbaka till dessa föräldrar som känns så likt den filmen om dessa lyxhustrur som maniskt städar huset, lagar maten, ser perfekta ut, har ett plastigt utseende och som servar sina män villkorslöst. Ja och har schemalagd sextid, sorry men ännu en förutfattad åsikt kanske men det är vad jag tror eller lite för spänningens skull inbillar mig att det är. Dom fullkomligt flög in på rosa moln, skyddslappar och genomträngande blick som man inte annat än backade inför. Nu är inte jag den som agerar varken med ord eller handling men jag kände sådan lust att dra ner molnet kapa ögonskydden och ställa dom snyggt och prydligt längst bak i kön där dom stod från början. Dessa föräldrar har alltid åsikter, högt och tydligt, kör över andras försök till yttrande. Alltid klassföräldrar och ansvariga för alla möjliga evenemang och ja ingen förändring om jag inte talar högre eller själv blir klassmamma, visst möjligen men jag ser ingen anledning till detta beteende vilket som.
För Kevin tänker jag inte yttra något om mina tankar alls just för att dom är så lättpåverkade och ett erkännande från min sida igen då, jag har gjort det misstaget. Då undrar jag lite över vad deras barn formas till för människor med den öppna nedvärderande attityden mot andra medmänniskor. Glömde att skriva att dessa föräldrar puttades och nästan slog omkull kön (lite överdrivet) och yttrade högt och tydligt orden,,vi trängs lite före här så att våra barn kommer in! Jaha, ska vi inte åt samma håll var min tanke men ok jag kom in jag med! Egentligen gör det mig inte så jättemycket men just att barnen präglas så av deras stora idoler och förebilder (föräldrar) gör mig bekymrad. Jag hade nog förväntat mig ett barn att göra så men en mamma...
Usch jag vill inte skriva om det längre så jag lämnar detta ämne och beskriver istället den stolthet som jag känner för mina barn, det har inte alltid varit en dans på rosor men vi tog oss hit och vi, jag och Magnus har gjort ett bra jobb, faktiskt! Vad vi än har haft för oss så har vi fört dom hit och dom är så vackra, företagsamma, omtänksamma och helt underbara individer...
Igår beställde Madelen en språkresa till Malta nästa år, 23000 kr som hon själv har planerat och är på god väg att arbeta ihop till själv, helt beundransvärt. Lite gnagande att jag inte har möjlighet att hjälpa till mera ekonomiskt men det är vad det är och det finns andra sätt att hjälpa till på. Skolan går super och hon trivs, vilken brud!
Sanna jobbar och står i, hon sliter med både skola och arbete bredvid, vilken tjej, vilken enastående prestation och vilken resa hon har gjort!
Killarna är så fina, så snälla, så kärleksfulla och jag har äran att få vara en del i deras liv, helt överväldigande. Jordan har länge pratat om en utlandsresa och vi har nu gjort slag i saken, han och jag har påbörjat ett sparande till detta, underbara unge....
Tillsammans klarar vi det, vi klarar allt!
Erika
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)